”All världens mörker kan inte släcka skenet från ett enda ljus”
(Fransiskus av Assisi)
Vi skulle inte se stjärnorna om inte natthimlen var så mörk. Och det mörker vi är rädda ska växa fram har ingen möjlighet att växa sig starkt om vi, som tror på ljuset – om vi alla är det ljuset. För att travestera några välkända ord: Var det ljus du vill ska lysa i världen.
”Be the change you want to see in the world”.
(Mahatma Gandhi)
Att vara ljuset och att tala om ljus på det sättet är inte det litet konstigt, kanske du tänker? Eller så är det för dig inte ett dugg konstigt. När allt kommer omkring så kan vi ju tala om en persons utstrålning. ”Hen har så fin utstrålning, så lugn utstrålning, så värdig utstrålning, så stark utstrålning och, förstås även, så hård utstrålning…” Ja, vi kan säga mycket om någons utstrålning och det är inget konstigt med det.
Men om vi använder begreppet ”att vara ljuset” nog har det en viss religiös klang? Som när Jesus i Bibeln säger:
”Jag är vägen och sanningen och livet”.
(Johannes 14:6)
Eller till och med:
”Jag är världens ljus”.
(Johannes 8:12)
Att då säga att man vill stå för det ljusa, vara den ljusa energin, kanske känns förmätet, som om man jämför sig med någon, som är bortom jämförelse.
Men tänk om det faktiskt är så att vi också, var och en av oss, är bortom jämförelse. Tänk om det är så att vi alla har en alldeles egen och unik energi, som hålls tillbaka av en mängd tankedemoner eller inre tyranner som viskar att ”du ska inte tro att du är något” eller ”vem tror du att du är”… Tänk om det är så att den energi vi är har en alldeles egen ton eller utstrålning och det är det vi känner av när vi möter en annan människa. Tänk om… hur skulle du då vilja vara? Vilken utstrålning vill du ha eller vara?
Själv väljer jag ljuset. Med det menar jag att jag väljer att tro på det goda, även om jag inte är naiv för de mörka krafter som runt om i världen och även i mig.
”Den av er som är utan synd, han må kasta första stenen…”
(Johannes 8:7)
Jag väljer att tro på den goda energin. Jag väljer att tro på de goda initiativen och krafterna. Jag väljer också hopp, att hoppas på att det goda ska växa sig starkare, att förnuftet ska segra över vansinnet. Att hoppas att djupa insikten om att denna enda planet har de livsvillkor vi behöver för att leva, ska genomsyra även de mest krassa ekonomiska företagsledarnas beslut. Jag väljer kärlek, medmänsklighet, hygglighet framför ego. Jag väljer tro, jag väljer hopp, jag väljer kärlek. Jag väljer att sträva efter detta och ta in denna strävan i min energi. Kanske jag inte alltid utstrålar detta, men all min strävan handlar om detta, om att bidra till en medmänskligare värld och en hållbar planet.
Vad väljer du?
Genom demokratins framväxt, genom dialog och öppenhet har mänskligheten höjt sig över tidigare mörka tider. Mörkret viker alltid för ljuset. Var det ljus du vill se i världen.
Det yttre mörkret viker alltid för det yttre ljuset. Det inre mörkret kan till sist vika sig för kraften i det inre ljuset. Det är fullt möjligt att lämna rädslans bojor för hoppets vingar. I mörkret kan vi gömma oss. I ljuset är vi synliga. Göm dig inte i mörkrets tystnad. Var synlig i ditt ljus och i ditt mod.
Den som hukar i mörkret liksom den som står rakryggad i ljuset delar samma kropp, samma själ, samma smärta, samma längtan.
Endast genom att själva välja ljuset och kärleken kan vi bidra till att ljuset och kärleken växer sig starkare.
Psykosyntesens reflekterande meditation är en god vän på vägen när du vill formulera en idé eller en tanke inom dig, som en ledstjärna. Det kan bli som ett frö du sår, en ”frötanke” [1]. Det som Assagioli kallade för frötanke kan vara en ganska enkel och självklar tanke, som ”Jag väljer att bjuda in det goda…” eller ”Jag väljer ljusets väg”…
Här finns oändliga möjligheter att med meditationens väg stärka den energi du vill ha mer av i ditt liv. Något förenklat så är det en fråga om fokus och energi. Om man väljer kärlekens väg så blir det svårare och svårare att tycka illa om andra och lättare och lättare att landa i ett utandningens lugn. Det är min egen erfarenhet och en erfarenhet jag delar med många av dem som mediterar med olika metoder. Numera stöds det här synsättet också av hjärnforskningen, men när Roberto Assagioli formade sin filosofi för den självläkande människan som psykiater så var han långt före sin tid.
Han beskrev även att ”frötanken” kunde rymma motsägelsefulla formuleringar, så motsägelsefulla att de först är förbryllande:
”Formen bygger på skenbara motsägelser, som kan förenas endast med en syntes på ett högre och mer övergripande plan. Zenbuddhismens koaner är extrema typer av dessa paradoxala frötankar. Här följer några sådana paradoxer som skulle kunna kallas för psykoandliga kuggfrågor: ’Att handla med och utan egenintresse’, ’Att lida med glädje’ (som inte betyder att njuta av lidandet), ’Att skynda sig långsamt’, ’Att leva i evigheten och ögonblicket’, ’Att se handling i overksamhet och overksamhet i handling’ (temat för en av böckerna i Bhagavad Gita).” [2]
Visst är det så att livet är paradoxalt och motsägelsefullt. Att både lidande och glädje kan finnas inom samma människa. Att både avund och generositet ryms. Att både logiskt tänkande och kreativt handlande har sin plats inom en och samma människa. För så är det. Vi är inte antingen eller. Vi är både och.
Att både sträva efter den kvalitet man önskar sig mer av i livet och samtidigt med psykosyntesens metoder avidentifiera sig från tankens tyranni eller känslornas kidnappning, det är faktiskt fullt möjligt. Det kräver en hel del djupt arbete och det kräver att man är beredd att möta inom sig det mörker man inte vill kännas vid och göra upp med gamla sanningar. I detta djupa arbete får man möjlighet att möta sig själv, hålla både ljus och mörker och inom sig finna intentionen att vandra den medmänskliga vägen. Nog får man säga att det är mödan värt.
”Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen, är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen, som är mödan värd”
(Karin Boye) [3]
Ann Marie Lamb
Diplomerad psykosyntesterapeut PSA®
Rektor vid Stiftelsen PsykosyntesAkademin
[1] Roberto Assagioli: ”Om Viljan”, Appendix, sid 224
[2] (som ovan)
[3] Ur Karin Boyes: ”Dikter” (Bonniers Förlag, 1985)