Lärande och utveckling är intressanta områden för den som på olika sätt arbetar med förändringsarbete. På PsykosyntesAkademin arbetar vi med personlig utveckling och det inre ledarskapet, som guidar en på självförverkligandets väg. Självklart kan man också säga att när en människa förändras på djupet så får det alltid en effekt i omgivande fält, som familjen, på jobbet eller i andra grupper, även om det i sig inte är ett uttalat syfte. Så den förändring psykosyntesen bidrar till för en människa, når med automatik vidare kretsar.
Eftersom psykosyntesen är holistisk och ser människan som en helhet av kropp, känslor, tankar, sinne, själ, så blir man under utbildningen mer uppmärksam på signaler från alla delar inom sig. Att bli uppmärksam på det som sker inom en när något händer i omgivningen är berikande. Det är att vara i kontakt med alla sinnen, tankar och intuition. Att vara i kontakt med allt detta skulle kunna vara förbryllande om man inte samtidigt fick öva på att från en mer medveten plats inom en själv vara den som noterar, observerar, drar slutsatser och väljer hur man vill agera på upplevelsen man just haft.
Att ha haft upplevelser, att över tid kanske till och med få nya erfarenheter av nya upplevelser, det kan i sig kännas värdefullt. Men när man tar steget från upplevelsen till att medvetet välja vad man vill göra med upplevelsen, då har man tagit ett stort steg i livet.
”Experience is not what happens to a man.
It is what man does with what happens to him.”
(Aldox Huxley)
I livet är det så att händelser, upplevelser, erfarenheter, med tiden fyller livets ryggsäck. Den kan bli rysligt tung att släpa på. Tunga erfarenheter. Mörka erfarenheter. Upprepade erfarenheter. Det kan vara roliga uppgifter, som med tiden ger blir till kravfyllda erfarenheter.
Med tiden blir livets ryggsäck allt tyngre och tyngre. Man behöver stanna upp, öppna den, ta ut erfarenheterna, känna hur det känns, börja lägga pusslet och se mönstren i en sammanhängande bild.
När man börjar lufta det som finns i ryggsäcken, så lättar bördan och vandringen blir lättare. När man ser mönstren så blir det också lättare att göra nya vägval.
Roberto Assagioli klassiska citat om alla de här erfarenheterna vi lägger i bagaget och som blir till begränsande självbilder är fin att påminna om. Tekniken med avidentifiering är en viktig del i psykosyntesen och med den följer också upplevelsen av det medvetna ”Jaget”. Att släppa gamla tyngande självbilder och finna ett nytt förhållningssätt till det som sker, är befriande för varje människa. Det är inte tungt att bli den man är. Det tunga är att bära på gamla uttjänta självbilder och uppfattningar om en själv, som för länge sedan passerat bäst-före-datum.
“We are dominated by everything with which our self is identified. We can dominate and control everything from which we disidentify ourselves. The normal mistake we all make is to identify ourselves with some content of consciousness rather than with consciousness itself. Some people get their identity from their feelings, others from their thoughts, others from their social roles. But this identification with a part of the personality destroys the freedom which comes from the experience of the pure “I”.” [1]
Men när man har jobbat med livets ryggsäck och tagit bort, lättat upp, vad gör man då? Blir det meningsfullt med automatik för att man lättar på det tunga bagaget och väljer att vara den som vandrar?
Det blir lättare. Med lättare ryggsäck kan vi vandra med lättare andning.
Ändå är det så att vi människor är meningssökande varelser. Vi är sökare. Vi söker något mer, något som speglar själens längtan att manifestera sig själv. Något som är unikt för den själ vi är och som hör ihop med det liv vi lever. Vi behöver vara i kontakt med en gnista, något som vi känner är ”vår grej”, något som kan försätta oss i ett tillstånd av ”flow”, där vi glömmer tid och rum. Kanske något som gör att vi kan lämna vårt bidrag till något större, bortom oss själva. Åh, det finns så många olika vägar till vår egen passion, vår egen gnista.
Ordet ’passion’ förresten. Det ordet har sitt ursprung i latinets ’patio’, som betyder lida. Passion är förenat med starka känslor. Något som är så viktigt för oss att det finns ett uns av smärta i sökandet.
”Passion, lidelse (av latinets patio= lida), kan betyda stark förkärlek till någonting, till exempel att man har passion för ett ändamål, en sak, en person, en förändring eller en åsikt.” [2]
Assagioli talade om människans olika typologier och om själens sju vägar. Inom det här så ryms oändligt många individuella kombinationer. Bara du vet vad som är rätt för dig och bara du kan finna om du börjar söka.
Sökandet har för de flesta en startpunkt, den punkten där man stannat upp och inte vågar ta en risk eller inte vet vad man saknar, där man under en längre tid kompromissat bort sig själv. Här finns det smärta. Det är förenat med smärta att inte fullt ut vara den man verkligen är. Det behöver inte vara så dramatiskt i det yttre, men inom människan pågår en dialog, en längtan efter mer.
Om detta finns mycket skrivet inom psykosyntesens litteratur. Jag väljer i stället ett citat från en TV-serie för att belysa våndan med den där startpunkten, den som handlar om att våga släppa en del gammalt bagage och vara i kontakt med sin gnista, sin passion och längtan.
Citatet är från ett samtal i serien ”In Treatment”, som gick för ett antal år sedan på TV. Det är terapeuten Paul Weston (spelad av Gabriel Byrne) som i sin tur möter sin egen terapeut Adèle Brouse (spelad av Amy Ryan). Hon är skarp och närvarande och hon säger så här:
”You accept a growing paralysis rather than taking a risk of finding where or towards whom your real passion lies. Is it any wonder you haven’t found what drives you yet? You’re fifty seven years old. At a certain point you have to move past the stories that you’ve assigned to your life. The steadfast explanations that you’ve settled on years ago. You have to look at yourself again. For real answers. You have to take that risk.” [3]
Att ta den där risken, att våga släppa bagaget som är redan är urvuxet, det är många gånger hisnande och ändå blir det så självklart när första steget är taget. Gnistan som växer till en passion blir en ledstjärna på vandringen.
Psykosyntesen är ett gott stöd på vägen.
Ann Marie Lamb
Diplomerad psykosyntesterapeut PSA®
Rektor och verksamhetsledare, Stiftelsen PsykosyntesAkademin.
[1] Roberto Assagioli: ”Psychosynthesis”.
[2] www.wikipedia.org
[3] HBO Nordic, In Treatment, säsong 3
