Vad tyckte Roberto Assagioli själv var kännetecknande för psykosyntesen? Han som vid så unga år skrev sin avhandling om just psykosyntes, den psykologi som integrerar hela människan. Kropp, känslor, tankar, sinnen, förnimmelser, impulser, önskningar, själ, längtan, mening. Inget var främmande. Inget skulle exkluderas. Han visste att människan är så mycket mer än bara tankar, reflektioner och beteenden. Han visste att människan var detta men också hade kapaciteten att känna medkänsla, att drömma och visualisera den potential som skulle kunna bli verklig.
För honom var psykosyntesen i synnerhet:
1. En inre träning, och förnyelse med en möjlighet att återskapa sig själv,
2. En sammanfattning av psykologins hela konstart, baserat på vetenskapliga och filosofiska läror,
3. En metod för läkande och utbildning – med en hållning av professionalism och tjänande. [1]
Med detta tror jag att han menade:
1. Att han såg psykosyntesen som ett inre arbete där man lämnade gamla föreställningar och blev den man i djupet av sitt väsen var – ett slags död och återfödelse,
2. Att man som psykologisk varelse fick möjlighet att få nytt liv – genom både vetenskap och filosofi,
3. Att man genom utvecklande och helande metoder själv fick möjlighet att verka både yrkesverksamt och tjänande.
Naturligtvis utvecklade han denna sin syn i olika sammanhang och på flera olika sätt. Men just på denna ”Assagiolini” [2] så är det ungefär det här han säger. Att våga dö ett slags död för att kunna växa och leva. Som att ömsa skinn och växa. Att spräcka skalet och växa. Att krypa ur puppan och visa sig som den vackraste fjäril. Symbolerna för den inre transformationen är många och inspirerande.
Att vissna och dö för att komma med förnyad växtkraft och bli ännu vackrare med ännu större blommor, som en rosenbuske som går i dvala under vintern för att återigen börja spira när vårvärmen kommer.
Denna symboliska process av död och återfödelse kan låta som en saga, men är förenat med existentiell vånda när vi ställer oss frågor om livets existentiella villkor. [3]
1. Kan jag möta avslut och död och acceptera att lidande, förlust och död är en del av livet? Kan jag släppa taget om mitt behov av att kontrollera det som sker och acceptera det oundvikliga?
2. Kan jag ta ansvar för mina egna val och beslut enligt den fria viljans princip? Eller föredrar jag att andra väljer åt mig?
3. Kan jag leva med insikten att vi alla är ensamma trots att vi också är en del i ett sammanhang? Den existentiella ensamheten är en given del av livet och det är många gånger enklare att välja gruppidentiteten och slippa ensamhetens isolering än att stå upp för sig själv och riskera utanförskap.
4. Kan jag ha motivationen att leta efter mening i livet och på så sätt bidra till min identitet som människa och leva som en människa med mening?
Ja, de existentiella frågorna kan vara oändligt många. Roberto Assagioli ställde sig frågorna och eftersom han såg människan som mer än sina problem, nöjde han sig inte med den vetenskapliga kunskapen om människans kropp och psyke. Han bjöd också kunskap från in tusenåriga traditioner från öst och filosofier från hundratals år. Han var öppen och skapade med psykosyntesen en inkluderande psykologi. En psykologi som både vägleder, helar och möjliggör inre pånyttfödelse och transformation.
Ann Marie Lamb
Diplomerad psykosyntesterapeut PSA®
Rektor och verksamhetsledare på Stiftelsen PsykosyntesAkademin
[1] En grov översättning av den handskrivna texten.
[2] ”Assagiolini”, små handskrivna lappar som Assagioli lämnade efter sig och som arkiverats bland annat i ett ett online arkiv på http://www.psicosintesi.it/centri/firenze
[3] The four existential givens according to Irvin D Yalom; death, freedom, isolation, meaninglessness.
